Mohriska biografen

Linköpings första biografer

Här har vi en del av den forskning som gjordes kring Linköpings fösta tid med biografer, alltså från de första lokalerna och fram till 1930 då ljudfilmen kommer och en ny epok träder in.

I mer än etthundra år har vi kunnat se rörliga bilder och tidigt under förra seklet kunde man besöka lokaler ämnade för filmvisning. Detta var i filmens begynnelse och tiden före man lade ner möda på utformning och arkitektur i det som heter biograf.

Genom en rad kringresande förevisare fördes den nya uppfinningen med rörliga bilder, ut över Sverige vid de närmaste åren kring sekelskiftet. Här blev det främst godtemplarsalar och frikyrkolokaler som förhyrdes av ambulerande filmförevisare. Någon stämpel av synd och dålig moral hade de ännu inte fått.

Under kinematografens första decennium var tillgången på filmer begränsad. En förevisare köpte ett litet antal filmer, oftast bara ett par minuter långa som man sedan nyttjade under lång tid. Filmerna var av dokumentär art. Därför blev det nödvändigt att hela tiden söka efter ny publik.

Omkring 1904-05 hade filmen emellertid börjat bli en massproducerad industrivara och snart etablerades ett distributionssystem där man nu kunde hyra filmerna istället för att köpa dem dyrt. Det är också nu som de första fasta biografförevisningslokaler blir till, alltså biografer.

En stor del av de tidiga landsortsbiograferna inrättades i samlingssalar, ofta folkrörelseägda, som tidigare hade mottagit kringresande förevisare. här fick man också finna sig i att annan verksamhet också skulle få plats.

Ett exempel i Linköping är Arbis-teatern. Det var den första lokal att visa rörliga kinematografiska bilder. Året var 1897. Själva byggnaden uppfördes 1875-1876 efter A Lundqvists ritning. Den kom senare att kallas Stora biografen.

När man studerar vilken som var stadens första biograf dyker ett mysterium upp. Det står ju klart att Arbis visar den första filmen men på Arbis fanns ingen bestående verksamhet. I ÖC den 16 okt 1905 står det att biografen Rex slår upp sina portar lk 5 e.m för filmen "Sardinfiske i aftonstämning" och andra trivsamheter.
När man följande måndag tittar i tidningen finner man att läsa att fotograf John Bergqvist har öppnat Linköpings elektriska kinematograf. Bergqvist har senare i tidningen med bestämdhet hävdat att han var först ut med "Elektro" som biografen kom att heta, ochsom motsats till Rex blev Electro en mer stabil institution.

Det var alltså den 16 december 1905 som Electro öppnade sina portar. Biografen var egentligen ett ombyggt metodistkapell vid Repslagaregatan 26. Lokalen hade nu byggts om och dess salong hade 150 sittplatser. Salongens tak försågs med en stjärnhimmel och det var John Bergqvist själv som fick användning av sina erfarenheter som dekorationsmålare. Bergqvist ska ha haft en god näsa för vad som slog an hos publiken men avvek sällan från sina ideal att driva Electro som "kvalitetsbiograf".

 

Åren 1908-1910 var det speciellt två fenomen som spred sig genom landets biografer. Det ena var så kallade sjungande och talande bilder, alltså synkront ljud från en grammofon till och det andra var varieténummer.

När Magistraten senare förbjöd varieténummer drog säkert både filmälskaren och biografägaren en lättnande suck. Nu kunde man gå till biografen och njuta av filmen. John Bargqvist lät sätta upp en ljusramp tvärs över Repslagaregatan så att ingen skulle tvivla på var Electro låg.

1915 gick Electro i konkurs och John Bergqvist kom då att åter öppna Arbisteatern för filmvisning, då under namnet Stora biografen.

På 1910-talet börjar man uppföra byggnader ämnade just för filmvisning. Bland dessa uppfördes den Mohriska biografen på Storgatan 32, i kvarteret Dykaren. Den uppfördea av fabrikör linde år 1910 och av namnet framgår ju dess uttryck och karaktär, med dess mohriska inslag, vilket innebar en jugendstil med orientaliska inslag. Biografens arkitekt var Janne Lundin.

 

Exteriören hade en mycket speciell lökkupol med månskära.Foajén hade golvplattor i grått, mönstrade i rött med stjärnor. Salongen hade ett treklöverformat valv och dörrarna var i ren jugend. Uppförandet av Mohriska kostade sammanlagt 23 000 kr. Den genomgick en grundlig ombyggnation 1929, då ljud installerades. Biografen höll ut till 1977.

1907 uppfördes Continental, en biograflokal som det finns väldigt lite information om. Den låg på Ågatan 18 och stängde igen redan 1910.

På samma gata men med nummer 31 öppnar 1915 Konsertbiografen. Detta var egentligen efterföljaren till Electrobiografen. Det var John Bergqvists kollega Mousquette som tog över verksamheten då John Bergqvist begav sig till Stockholm. Mousquette var regementmusiker och ville med Konsertbiografen skapa en musikbiograf. Även kring denna biograf har vi knapphändig information men man vet att Protus Åslund, en känd stumfilmspianist uppträdde här. Konsertbiografen kom sedan att bli Royal.

I Östgöten från 1944 kan man läsa:

"År 1919 hade Linköping tre biografer men dessa var på intet sätt lämpade för sitt ändamål eller för de fordringar som började ställas av en alltmer växande biopublik på en modern filmförevisningslokal. Röda kvarn i Stockholm hade tillkommit som ett dåtida högexempel på elegans och komfort och hade på landsorten börjat få efterföljare. I Linköping kunde man av flera skäl ej tänka på någon byggnad, men det fanns att Stora Hotellets konsertsal ypperligt passade för ändamålet. Upphandlingar inleddes mellan ägaren AB Stora Hotellet och AB Films i Stockholm och ledde till förhyrandet av lokalen med långtvistigt kontrakt. Den filmförevisningslokalen kom att heta Regina. Nödiga ombyggnads -och renoveringsarbeten genomfördes av Byggnads AB Olsson och Co, sedan den välkände arkitekten Axel Brunskog ritat ett förslag. Lokalen hade tidigare varit hotellets cafélokal och var mycket pampig i nyklassicistisk stil. På baksidans entré som blev biografens fanns joniska kapitäl vid ingång. Jämte inredning kostar ombyggnaden Regina 80 000 kr".

 Miljön utanför fick under åren mycket kritik. Direktör Melin sade i ÖC:

- Trots att under årens lopp hundratusentals Linköpingsbor strömmat in över en knagglig gatubeläggning av kullerstenar, ha stadens myndigheter icke kunnat förmå sig att kosta på en dräglig stenbeläggning utanför biografen.

Där stadens Mc donalds idag ligger på S:t Larsgatan, fanns en gång en fristående byggnad mest känd som biografens Grand. Innan dess hette biografen Victoria som hade öppnat efter första världskrigets slut. Vi har inte mycket information om Victoria men man vet att Victoria var den biograf som längst höll ut som stumfilmsbiograf. Victoria blir Grand år 1933 och i och med att ett ljudsystem installeras heter biogfrafen i folkmun ljudbiografen Grand.

Genombrottet för ljudfilmen sammanföll med funktionalismens genombrott i Sverige 1930. Funktionalismen kom att prägla biografarkitekturen mycket. I och med denna stil får biograferna en självständig utformning, fri från teaterns stil med läktare och nyklassicistiska inslag. Nu blir biograferna i foajé och i salong intima rum med inslag av ädelträ. Istället för läktare låter man golvet i salongen ha en lutning. Orkesterdikena byggs över och ombyggnationerna innebar ganska hårda ingrepp i salongerna. De biografer som haft det ekonomiskt svårt under 1920-talet på grund av en överetablering,läggs nu ner, medan de som investerade i ett ljudsystem skulle märka att det var väl investerade pengar.


Östgötafilm

Gå in på Östgötafilms hemsida för att se lokalhistoriska filmer från hela Östergötland
www.kulturarvostergotland.se/
ostgotafilm/

Kontakta oss

Kontaktperson:

Ellika Kyndel
Östergötlands länsmuseum
013-23 03 30

ellika.kyndel@
ostergotlandslansmuseum.se